Idealism och intuition, del I
Bakgrund och vetenskapssyn
ABSTRAKT
Denna uppsats visar materialismens dominerande ställning inom vetenskapsvärlden. Detta förhållande belyses med hjälp av några vetenskapsfilosofers kunskap och erfarenhet om forskningen och forskarsamhället. Det ges exempel på psykologiska riktningar med idealistisk livssyn som inte fått något större utrymme inom den akademiska psykologin. Intuition som erfarenhet och kunskapsväg ges speciellt utrymme.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING, del I
Fotnoter anger referenser för bakgrundskunskap.
INLEDNING
I sin A guide for the perplexed skriver E.F. Schumacher: Vid ett besök i Leningrad för några år sedan tog jag fram en karta för att få reda på var jag befann mig, men jag kunde inte lista ut det. Jag såg flera stora kyrkor, ändå fanns det inte ett spår av dem på min karta. När slutligen en tolk kom fram för att hjälpa mig, sade han: "vi sätter inte ut kyrkor på våra kartor". Jag opponerade mig och pekade på en som var mycket tydligt utmärkt. "Det där är ett museum", sade han, "inte vad vi kallar en 'levande kyrka'. Det är bara de 'levande' kyrkorna som vi inte märker ut."
Det slog mig att detta inte var första gången som jag hade fått en karta som underlät att visa många av de saker som jag kunde se rakt framför mig. Under hela min tid i skolan och på universitetet fick jag kartor över livet och kunskaperna, på vilka det knappt fanns ett spår av många av de saker som var mest angelägna för mig, och som jag ansåg var av allra största betydelse för hur jag skulle leva. Jag kommer ihåg att min förvirring var total under många år - men ingen tolk kom fram för att hjälpa mig. Förvirringen förblev total ända tills jag slutade att ifrågasätta mina iakttagelser och istället började ifrågasätta kartorna. (1985, s 11)
Ett intresse för en ny slags vetenskap växer i många vetenskapliga discipliner. Även i de som brukar betraktas som de "hårda" vetenskaperna diskuteras förändrade synsätt och värderingar inom vetenskapen och tillvaron som sådan. Några företrädare för dessa synsätt är Bohm, Jantsch och Prigogine. Den avgörande förändringen är att liv och medvetande ställs upp som motsats till olika former av analytisk reduktionism, den som förklarar helheten utifrån dess minsta beståndsdelar. Det har blivit en reaktion mot den mekanistiska världsbild och människosyn som utmynnar i nihilism, en otillfredställelse med den reduktionism som uppstår när man tillämpar en mekanisk syn på levande system. Atomism ställs i relation till holism. I den nya vetenskapen tas frågor om medvetandefenomenen upp, vad livskraften själv utgör, man undrar över naturens avsikt och tycker sig se spår av dess s k självorganisation. Man ställer sig frågor om materien, vad den innerst inne är och om den alls finns på det sätt den brukar betraktas. Även intuitionens kännetecken och verkningar undersöks.1
Denna våg har emellertid inte fått så stort utrymme inom de etablerade psykologierna. En tänkbar orsak till detta kan vara att psykologin som universitetsämne är ungt och måste värna om sitt vetenskapliga anseende. Fysiken, som betraktas som vetenskapens krona, kan på ett helt annat sätt tillåta sig vidgning in i okända områden utan att riskera sin vetenskapliga status. Emellertid blir den något märkliga effekten den, att discipliner som ursprungligen skulle beskriva materien ställer sig frågor om medvetande och livsvärden, medan psykologin som skulle ta sig an det unikt mänskliga inte ägnar sig åt de nya tankegångarna.
Psykologin som vetenskaplig aktivitet avser att beskriva, förklara, förutsäga, påverka och bedöma människors psykiska liv. Men stora områden av människors erfarenhet och tänkande vare sig beskrivs eller förklaras och det idealistiska perspektivet på tillvaron saknas. Livet och människan ses som resultaten av en i grunden materiell process. Undersökningar av det unikt mänskliga blir påverkade av detta förhållande.
Idealismen intresserar sig för att beskriva människans högre förmågor och storhet. Materialismen har genom sitt synsätt inte intresse eller ens möjlighet att undersöka detta. Därför är den hegemoni som materialismen har inom psykologin allvarlig, och kan vara en svårighet för personer både inom och utom universiteten.
SYFTE
Syftet med denna uppsats är synliggöra den dominanta ställning materialismen intar inom vetenskapsvärlden. Genom litteraturstudier av några kunskapsteoretiker försöker jag beskriva hur denna situation uppkommit och varför den vidmakthålles. Jag vill visa på områden inom den mänskliga erfarenhetsvärlden som på grund av materialismens hegemoni inte blivit föremål för något större intresse. Detta leder fram till en beskrivning av intuitionsfenomenet och tankar om intuitionen som kunskapsväg. Framställningen är tänkt som en grund för del II, som kommer att ge ett fördjupat exempel på intuition.
VÄRLDSBILDEN
Livet ger människan olika erfarenheter som tillsammans skapar en föreställning om världen. Denna kan vara fragmenterad eller genomtänkt, men fungerar likväl som en livssyn. Medveten eller delvis omedveten, det finns alltid någon form av ideologi eller världsåskådning i föreställningsvärlden. Tänkandet styrs av en världsbild som i sin tur återfinns på en ontologisk nivå. Ordet ontologi, kommer från grekiskans ónta, det verkliga och lógos, lära, d v s läran om det verkliga, det varande. Ontologi betecknar varje teori eller lära om tillvarons icke-reducibla grund, d v s det ur vilket det empiriskt givna kan förklaras eller härledas. Jeffner definierar en livsåskådning på följande vis: "En livsåskådning är de teoretiska och värderingsmässiga antaganden som utgör eller har avgörande betydelse för en övergripande bild av människan och världen och som bildar ett centralt värderingssystem och som ger uttryck för en grundhållning." (1988, s 5)
Thomas Kuhn är den vetenskapshistoriker som införde begreppet paradigm. Han ville visa de gemensamma, oftast oskrivna, spelregler som samlar t ex ett forskarkollektiv kring en bestämd problemlösande praxis. Dessa allmänt accepterade åsikter har fyra huvudbeståndsdelar:
Definitionsmässigt syftar metafysik på det som antas ligga utanför, det som överskrider det empiriskt och fysiskt givna. Meta betyder över, d v s det som går utöver fysiken. Oftast används dock begreppet i en mera universell och i sista hand ontologisk bemärkelse, d v s som beteckning på tänkandet över den empiriskt givna verklighetens grundvalar.
Kuhn menar att all verksamhet som vill avslöja tingens ordning är paradigmberoende. Paradigmen visar sig också vid kontaktpunkterna mellan teori och empiri och vid försök att lösa mångtydigheter i en teori.
Kuhn anser vidare att nya forskare nästan uteslutande förbereds att verka inom ett speciellt paradigm genom de utbildningsprogram de genomgår. Böcker, experiment och dylikt har ett fast paradigm inbakat i sig. (1970, kap. 3)
Håkan Törnebohm (1989) är en svensk vetenskapsteoretiker som applicerar Kuhns tankar om paradigm på humanistiska discipliner. Han undersöker även hur paradigmet, förutom i forskarlaget, även visar sig i den tankevärld den enskilde forskaren rör sig i. Han belyser hur människans intressen, färdighetskunskaper och faktakunskaper, hennes samlade omvärld, skapar ett livsparadigm. Livsparadigmet och forskningen utövar påverkan på varandra. Han menar att paradigm har en isbergkaraktär, vissa åsikter är artikulerade och andra är dolda. Detta påverkar undersökningarna då argument för eller emot en idé kan komma från världsbildhypoteser. (s 1)
DE IDEALISTISKA OCH MATERIALISTISKA PARADIGMEN
Två fundamentalt olika synsätt på tillvaron utgör materialism och idealism. Ontologin är olikartad. Sedan årtusenden finns i tänkares skrifter en skarp skiljelinje mellan dessa tänkesätt. Genom historien går tanketraditionerna parallellt. När idealistiska verk som Upanishaderna skrevs i Indien 800 f Kr fanns där samtidigt utvecklade materialistiska tänkesätt. Samma uppdelning i materialism och idealism har också funnits i Grekland, Kina och Persien likaså. De båda tankeriktningarna har funnits i den västerländska filosofin under medeltiden, upplysningen och 1800- och 1900-talen. De skulle kunna kallas aristotelism och platonism. Aristoteles står för naturvetenskap och logik, Platon står för mystik och intuition. Mekanistiska synsätt som ger slumpen den yttersta makten har följts åt med finalistiska förklaringsmodellers teorier om tillvarons ändamålsenlighet.2
Idealismen, (av grek. idea: beskaffenhet, art), kännetecknas av en grundföreställning om att medvetandet styr materien och att de metafysiska verkligheterna är primära. Idealisten hävdar det icke-materiella som ursprung för allt synligt, vars teorier om verkligheten varken kan bevisas eller motbevisas genom blotta sinnesupplevelser. Idealismen räknar med en andlig verklighet oavsett dess gestaltning. Tänkandet självt ses som en andlig aktivitet bortom sinneserfarenheterna.2, 3, 19
Materialisten, (av lat. materia: virke, ämne), ser tvärtemot den fysiska materien som grunden för alla övriga företeelser i tillvaron. All kunskap måste baseras på det som sinneserfarenheterna ger, eller på teorier om de kan bekräftas genom observationer. Någon översinnlig kunskapsväg finns ej. Medvetandet och tänkandet utgår i grunden från materien och immateriella storheter förnekas eller antas kunna förklaras rent materiellt. Allt verkligt är av fysisk natur och materialisten avvisar alla tankar på en andlig verklighet eller benämner ämnesområdet som "ej forskningsbart".3
När det gäller "utsagor om naturen som inte prövats" eller "metafysiska föreställningar som rör tillvarons beskaffenhet" intar materialisten och idealisten radikalt olika ståndpunkter. Materialisten tror att livet uppstår ur materien, idealisten tror att livet är överordnat materien, trossatser som ännu vare sig kan bevisas eller vederläggas. De bildar två olikartade paradigm.
DET MATERIALISTISKA PARADIGMET SOM VETENSKAP
Materialism som världsbild är således ytterst baserad på tro precis som den idealistiska världsåskådningen. Inom vetenskapen är emellertid det dominerande paradigmet sprunget ur den materialistiska världsbilden. Detta hör förmodligen samman med vetenskapens framväxt under upplysningstiden. Den ideale forskaren var naturvetenskapsman och forskningens objekt var allt som gick att väga och mäta. Vetenskap var det samma som naturvetenskap och förklaringarna blev rent materialistiska. Den logiska empirismen, som var en reaktion på romantiken, tog i början på 1900-talet upp den klassiska empirismens ideal. Den menade att objektivitet förutsätter värderingsfrihet och ville därför rensa ut metafysik, religion och vidskepelse ur vetenskapen. Vetenskapen skulle studera den observerbara verkligheten. Det som inte kunde verifieras ansågs vara meningslöst, t ex alla former av metafysiska ställningstaganden och filosofier. De slog fast att endast det som kunde förklaras med naturvetenskapliga förklaringsmodeller, d v s verklighetens kvantitativt bestämbara sida, skulle utgöra vetenskap. De hävdade att detta var den enda sanna vetenskapen, den universella. Mätbarhetens vetenskapsideal kallas positivism, där endast en sats som är empiriskt verifierbar kan sägas ha en mening. Idealet implicerar ett rent deterministiskt och i grunden materialistiskt förhållningssätt. Metoden blev induktiv, d v s att göra generaliseringar och helst formulera naturlagar utifrån ett antal erfarenheter. Denna inställning influerade även litteratur, konst och musik. Fakta, saklighet och objektivitet blev honnörsord. Det materialistiska paradigmet hade gjorts liktydigt med vetenskap.4
KRITIK AV POSITIVISMEN
Positivismen har länge dominerat vetenskapen, men har också fått kritik. Karl Popper är positivismens mest kände kritiker. Han avvisade dess idé om ett teoretiskt förutsättningslöst observationsspråk som vetenskapens grund. Något sådant språk kan inte finnas eftersom varje observation innebär en tolkning som påverkas av ens teoretiska bagage av idéer och uppfattningar. Varje observation är därtill ett subjektivt fenomen, en privat händelse inom en individ, och kan därför inte ge den fasta grund åt vetenskapen som den äldre empiriska traditionen tänkt sig. Han tillerkände dessutom metafysiken en konstruktiv uppgift. (Mårtensson, 1988, s 38)
Mårtensson, som är en svensk vetenskapsteoretiker, sammanfattar den allmänna kritiken av positivismen. "Man döljer procedurens inbyggda subjektivitet i den skenbara exaktheten. Det icke mätbara i bakomliggande ideer och adekvat insamling och tolkning på rimligt sätt är något som alltid kommer med en positivistisk undersökning. När man använder siffertabeller och diagram signalerar man också grafiskt visuellt till omvärlden att här är det fråga om vetenskap. Man tonar ner alla intuitiva och siffermässiga bedömningar som varje siffermaterial vilar på. Tabeller, matematiska uttryck och kurvdiagram hjälper till att ge läsaren och kanske även författaren ett intryck av att varje inexakthet är eliminerad, att total precision och kontroll är uppnådd. Kritikerna visar på det komplicerade samspelet mellan teori och empiri, att föreställningarna styr det man letar efter och finner. Samspelet mellan logiskt tänkande, fantasi och observationsdata har blivit uppmärksammat. Data skall aldrig bara sökas och sättas in i ett sammanhang. I ett annat kontext skulle samma data kanske fått en annan innebörd." (1988, s 28)
Humanismen vänder sig mot faktainriktad samhällsvetenskap och en mätande psykologi som den menar har lett till maskinkultur och ett förtingligande av människan. Den menar att när det mänskliga förnekas blir människan alienerad. Humanismen betonar människan som kulturvarelse och som ett aktivt handlande subjekt och avvisar t ex den psykologi som försöker imitera naturvetenskaperna. Humanismen ägnar sig åt beskrivningar av mänskliga fenomen och förståelse av innebörder och mening i mänsklig verksamhet. Den hävdar att vetenskap rörande tankar, handlingar, avsikter och känslor förutsätter andra metoder än de positivistiska.4
KRITIK AV MATERIALISM SOM VETENSKAP
Men även om humanismen avvisar positivismen som ideal, så kan även humanism vila på en helt materialistisk livssyn. Humanism innebär inte automatiskt idealism. Det går s a s att hävda vikten av människans särart gentemot maskinen och likväl avvisa metafysik eller andliga synsätt.
Sociologen Jan Adriansson (1992) har undersökt konsekvenserna av ett materialistiskt synsätt på livet och tillvaron. Han menar att materialismen ger en bestämd människosyn; "Den sociala determinismens människa är lika mycket som sociobiologins helt bestämd av och determinerad av utanförliggande krafter och villkor, biologiskt-genetiska respektive sociala. Ett i grunden och till sin metafysiska bestämning helt passivt och kraftlöst väsen." (s 166)
Han menar vidare att materialismen inte värderar mänsklig initiativförmåga, kreativitet, rationalitet, frihet, och moraliskt ansvar. Den ger avhumanisering och främlinggörande av det mänskliga livet oavsett om den uppträder inom naturvetenskap eller inom humanvetenskaperna. Han menar att kombinationen av brist på metafysisk medvetenhet och idén om människan som maskin, har haft oerhörda konsekvenser för samhällets prioriteringar och värderingar.
Adriansson menar att den mekanistiska grundsynen ännu inte rubbats nämnvärt inom den etablerade och ortodoxa vetenskapen som helhet. Han kritiserar darwinismen som han menar befriade vetenskapen från religionen men blev själv en religion. Som ledande officiell auktoritet och dogm har den givit en mekanistisk syn på tillvaron. Den har legitimerats som sanningen om hur man kan, och ytterst bör, tänka sig och förstå livets utveckling.
Adriansson försöker visa hur materialismen vilar på metafysiska och ytterst ontologiska grunder, hur empirisk den än är i sina delprojekt, resultat och konsekvenser. Att "...som legio utgå från att medvetandet (och allt som följer av detta) är en direkt produkt av hjärnaktiviteten är ett av de mest slående exemplen på ett till vetenskaplighet förklätt metafysiskt antagande".(s 15) Han tycker sig se ett furiöst intresse eller behov inom vetenskapen av att vidmakthålla och försvara denna lära. Detta av andra syften än rent vetenskapligt och fackmässiga. Vidare menar han att materialism som liktydig med vetenskap är den givna utgångspunkten i de flesta vetenskapliga diskussioner och analyser, det som lärs ut i grundskola och universitet, och som normalt refereras till och tas för givet i massmedia.
INKOMMENSURABILITET OCH IDEALISTISK VETENSKAP
Kuhn (1962) menar att paradigm är inkommensurabla. Med det menas att de olika uppsättningar av begrepp och föreställningar som paradigmen har är så olikartade att de blir omöjliga att jämföra.
Skälen för inkommensurabiliteten är: (kap. 12)
När materialismen med dess mätbarhet fick stå för fakta och neutralitet, följde att det som inte gick att mäta ansågs vara subjektivitet och suggestion. De materialistiska och idealistiska paradigmen är dock enligt Kuhns modell inkommensurabla. Av det följer att man inte utifrån ettdera paradigmet kan värdera eller avgöra graden av vetenskaplighet om det andra. När det materialistiska paradigmet fastslås som det vetenskapliga synsättet innebär det att alla tankar och föreställningar som inte ryms i detta paradigm per definition är ovetenskapliga. Detta tillvägagångssätt är dock i sig ovetenskapligt, då vetenskaplighet borde innebära en bestämd form av förutsättningslöst forskande och inte på förhand och enbart av livsparadigmet godkända eller underkända forskningsområden.
Kuhn menar att "...det är endast inom paradigmet som det sker en egentlig utveckling. När ett vetenskapligt samfund har befriats från tvånget att ideligen ifrågasätta sina grundprinciper genom att acceptera ett gemensamt paradigm kan dess medlemmar helt exklusivt koncentrera sig på sina mest subtila och svårtillgängliga problem. Detta ökar givetvis både effekterna och effektiviteten när gruppen som helhet ger sig an nya problem. Genom specialiseringen ökar isoleringen från det övriga samfundet och effektiviteten ökar ytterligare utan yttre styrning". (s 134)
I och med att de ämnesområden som vilar på en idealistisk livssyn på förhand benämnts som ovetenskapliga verkar idealismens representanter inte ha kunnat uppnå det tillstånd Kuhn här talar om.
DET VETENSKAPLIGA SAMHÄLLET
Under medeltiden var kyrkan människornas självklara auktoritet i sanningsfrågor. Idag är det vetenskapens representanter som säger hur universum har uppkommit och vad vi skall tro på.
Den norske filosofen Arne Næss menar att den högaktning vetenskapsvärlden åtnjuter beror på följande föreställning:
"Den vetenskapliga kunskapen är den säkraste, renaste, djupaste och på lång sikt dessutom den mest fruktbara formen av insikt och förståelse. Det vetenskapliga sanningssökandet är fördomsfritt, ädelt, lidelsefullt och outtröttligt, och det för mänskligheten kollektivt allt närmare sanningen. Forskaren styrs helt av detta sanningssökande och inte av vanliga ekonomiska eller på annat sätt etiskt ofullkomliga motiv. Uppkomna oenigheter söker man lösa genom sakliga diskussioner, som skiljer sig från politisk och annan debatt genom att enbart ha klarheten och sanningen som mål." (1982, s 73) De som forskar om forskningen har visat att denna oskuldsfulla och idealiserade bild av vetenskapen, som de menar både allmänhet och forskare kan hysa, inte stämmer med verkligheten.
Vetenskapsfilosofen Paul Feyerabend menar att vetenskapen inte endast övertagit rollen som högsta auktoritet, utan även själv fungerar som en kyrka. Den har sitt prästerskap, sina ritualer och dogmer. Nu kommer emellertid sanktioner och bannbullor i vetenskapens namn. Han menar vidare att det är tydligt att lojaliteter för ideer åstadkommes med andra medel än med rent vetenskapliga argument. Man använder irrationella medel såsom propaganda och känslor samt vädjar till fördomar av alla de slag. Han hävdar t o m att forskarnas argument inte är något annat än ett subtilt och mycket effektivt sätt att paralysera godtrogna motståndare. (1977, s 123 och s 246)
Mårtensson menar att kyrkans plats har intagits av olika kotterier av vetenskapliga experter som talar om för oss hur vi ska leva, vad vi ska tro och inte tro på. De utger sig även för att ha svaren på frågor om liv, mening och död. Popper uppfattar normalvetenskaplig forskning som utslag av dogmatiskt tänkande, där attityden är okreativ och utvecklingsfientlig. Kuhn ser den normalvetenskapliga forskningen som trång och rigid. Törnebohm menar att den höga grad av konsensus som råder är ogynnsam för uppkomsten av paradigmdiskussioner. I stället försöker forskare att på olika sätt försvara sina teorier. På så sätt byggs en samling dogmer upp, en troslära snarare än vetenskaplig kunskap.4
Törnebohm använder ordet regim för den gängse vetenskapssynen. "Denna term medför önskvärda politiska associationer. Normalvetenskapliga perioder uppvisar analogier med politiska regimer och revolutionerande perioder uppvisar analogier med politiska kriser inklusive revolutioner. Det finns ett stort mått av konsensus under en normalvetenskaplig regim. Forskarna har likartade uppfattningar om vad som karakteriserar god forskning, de har likartade metodologier och vetenskapsideal. De har likartade verklighetsuppfattningar/världsbilder. De har likartade intressen eller i varje fall intressen som harmonierar med varandra och de har kompetenser som också harmonierar med varandra." (1980, s 14)
Törnebohm menar att grundutbildningen inom de vetenskapliga disciplinerna definierar spelvillkor för den som vill avancera inom området. Den som inte accepterar dessa villkor hoppar vanligen av och slutsumman blir en form av indoktrinering och anpassning till den för tillfället rådande ideologin. Konsten att hantera de exempel som lärs ut är enligt Törnebohm en tyst kunskap och framgångsrik anpassning är omedveten. Utbildningen förändrar människan, den ger en ny rollidentitet. (1980, s 28)
Törnebohm ser forskaren som en anpassad gruppmedlem och individ med vissa psykologiska särdrag. Forskargruppens sätt att fungera handlar om revirkonflikter och strider om pengar, men djupare värden verkar också bli hotade - de grundläggande filosofiska positionerna. Allt detta medför svårigheter för en forskare att vara fri. Han menar att det i hög grad är önskvärt att forskare blir medvetna om så stora delar som möjligt av sitt paradigm, då åsikter kan få strategiska konsekvenser för både utbildning och forskning. Likaså måste forskarna göras medvetna om förhållandet mellan kunskap och verklighet, alltså en filosofi relaterad till disciplinen. Han menar att det är uppenbart att det behöver utvecklas en kompetens hos forskarna att handskas med paradigmfrågor. (1989, s 16)
Næss (1982) menar att institutionaliseringen och traditionsbundenheten gynnar en likriktning av problemställningarna. Han beskriver hur vissa forskare åtnjuter ett speciellt högt anseende och hur svårt det är att få anslag till sådant som inte är godtagbart. Begreppsbildningen görs därför av dem som får anslag.
Næss menar vidare att det finns påfallande mycket outforskat när det gäller sådant som vanliga människor är starkt intresserade av och som därmed är i behov av utforskning. Många saker kan utforskas utan dyrbar teknisk utrustning och resultaten kan återges utan att man behöver använda en komplicerad fackterminologi, en s k mjuk forskning. Det blir emellertid svårt att dra en skiljelinje mellan professionella och amatörer om man inte lägger stark vikt vid terminologin. Den professionelle är mer benägen att använda intrikata ord och vändningar även för triviala förhållanden. Næss beskriver hur en handfull experter bestämmer vad som skall satsas pengar på vilket ofta ger ett forskande om detaljer som är utan intresse och relevans för människorna. Han hävdar att forskare påfallande ofta inte vet särskilt mycket om just de saker och ting som angår människor och som de funderar över. Det har så låg prioritet. Avståndet mellan forskningen och människorna har därmed blivit för långt. Att kalla något vidskepligt utan att vilja undersöka det visar att man själv är under inflytande av tro och förutfattade meningar. Det är ett slags förakt där ämnena likväl är sådana att varje samhällsmedlem i varierande grad är kompetent att uttala sig. Næss menar att man måste öka forskningens totala betydelse för människorna, att det måste införas värdeprioriteringar för den officiella vetenskapen. En vetenskap som reducerar praktiskt taget alla till passiva åskådare förtjänar enligt Næss inte att dominera, utan den platsen borde istället intas av den mångfald av bidrag som ökar självverksamheten. Næss föreslår ett stärkande av forskning som är jämlik, individorienterad och som inte är kapital- och resurskrävande.
EXEMPEL PÅ PSYKOLOGI MED IDEALISTISKT PERSPEKTIV
Första hälften av nittonhundratalet inrymde en revolution mot romantikens idealism. Inom den akademiska psykologin är det materialistiska synsättet legio. I slutet av 1800-talet började försöken att utveckla en vetenskaplig psykologi. Behavioristerna och perceptionspsykologerna hävdade i början på 1900-talet att psykologisk vetenskap endast kunde utgöras av det man säkert kunde fastställa med positivistiska metoder. Psykoanalytikerna kämpade mot denna akademiska psykologi, som de menade reducerade människans psykiska liv till biologi och inlärning. De hävdade att psykets egenart i sig själv omöjliggjorde användandet av instrument som var avsedda för företeelser som gick att väga och mäta. Emellertid hade behavioristernas och psykoanalytikernas helt olikaartade arbeten det gemensamma att de medverkade till "själens" fortsatta försvinnande inom psykologin.4
Den humanistiska och existentiella psykologin reagerade förutom mot behaviorismen också mot den psykoanalytiska reduktionism som hänförde hela människans psykiska liv till drifters impulser och omedvetna konflikter. De hävdade att humanistiska värden och existentiella frågor var kännetecknande för människan och därför borde detta sant mänskliga utgöra den egentliga psykologin. Man talade om vikten av empati, respekt, värderingar och erfarenhet. De menade att människan själv måste kunna känna igen sig i psykologin.5
Vad betyder då psykologi? Ordet psyke kommer från grekiskan och betyder medvetande, livskraft eller själ. Logik gäller förhållanden förklaringar, förnuft eller begrepp. En definition på psykologi kan vara en lära som ger förklaringar och begrepp kring människans medvetandeyttringar och beteenden. Psykologi enligt denna definition är ingen ny företeelse. I förvetenskaplig form har idealistisk psykologi, liksom den idealistiska filosofin, funnits allt sedan de äldsta kulturerna. Genom försök inom religionerna att finna metoder för att uppnå andliga tillstånd fick man kunskap om människans olika psykiska tillstånd och möjligheter. Buddism och vedisk hinduism är genomträngd av psykologisk insikt.6 Zen och de asiatiska kampsporterna visar i sina metoder på psykologisk kunskap. De s k mystiska riktningarna inom islam, kristendom och judendom beskriver olika psykiska tillstånd. Det finns esoteriska rörelser som i århundraden har vidarebefordrat sin kunskap om människans inre värld t ex Rosenkorsorden. Teosofin och antroposofin är senare tillskott på rörelser som har kunskap om människans psyke.
William James, den amerikanske filosofen som kallats den förste psykologen, gjorde 1901 undersökningar om den religiösa erfarenheten, där han undersökte ovanliga upplevelser utifrån ett psykologiskt perspektiv.7
Den idealistiska traditionen återfinns även i Jungs analytiska psykologi som för många fått tjäna som den stora motvikten till materialistisk psykologi. Jung tog sig an att undersöka människans djup, symboler och andliga mognad.8
Den italienske psykiatrikern Assagioli hade lärt psykoanalys, men ansåg att den endast sysslade med människans mer primitiva sidor. Han önskade med psykosyntesen skapa en vetenskaplig psykologi som omfattade hela människan; impulser och drifter, men även kreativitet, vilja, glädje och visdom.9
Viktor Frankls logoterapi betonar människans behov av andlig näring och känsla av meningsfullhet.10
Maslow, en amerikansk professor i psykologi, ansåg att psykologin också borde intressera sig för den friska människan. Han ville skapa en psykologi om kreativitet, motivation och livsglädje. Maslow menade att vetenskapsmännen är misstänksamma mot teleologi, d v s idén om ändamålet i de naturliga processena, men fann att känslan av meningsfullhet är avgörande för sundheten.5, 11
Han startade på 40-talet den s k tredje vägen inom psykologin och ville med den omfatta de humanistiska och existentiella frågeställningar som ej fanns hos behaviorismen och psykoanalysen. När Maslow undersökte den friska människans levnad blev han varse att dessa många gånger hade haft tillstånd av ovanlig mental klarhet. Han kallade dessa upplevelser för peak-experiences. Maslow berättar att dessa upptäckter lärde honom något om den ortodoxe vetenskapsmannens begränsning, när denne inte vill erkänna som vetenskap eller verklighet någon som helst information som inte passar in i något redan existerande vetenskapsmönster. Maslow menar att de högre livsfrågorna inte är ovetenskapliga; kan inte vetenskapen ta sig an dem utan att göra förenklingar är det inte ämnet som är ovetenskapligt utan vetenskapen som inte har blivit nog vetenskaplig.12
I slutet av 60-talet bildade Maslow tillsammans med Stanislaw Grof "den fjärde vägen". De ville komplettera den humanistiska och existentiella psykologin med kunskapen om medvetandets andliga sidor. Denna transpersonella psykologi sträcker sig utöver det personliga till det samlevande, universella och kollektiva och blir en helhetens psykologi. Den tar upp frågeställningar om själ, ande, existens och essens. Begrepp som extas, lycksalighet, vördnad, förundran, medlidande och altruism får sin plats. Den intresserar sig för människors erfarenheter av mystiska upplevelser, enhetsmedvetade och egotranscendens och de svårigheter andligt sökande kan innebära. Man belyser heliggörelse av det vardagliga, kosmiska insikter, kosmisk sexualitet och individuell- och mänsklighetssynergi.13, 14, 15
Stanislav Grof har fortsatt att göra omfattande undersökningar om psykets vidgning och möjligheter.16
Bio-kemisten Ken Wilber har knutit samman den västerländska psykologiska kunskapen med de österländska föreställningarna om människans andliga mognad. Han visar i sin spektrummodell av medvetandet hur de olika föreställningarna om människans psyke skulle kunna förenas och antyder en medvetandeutveckling i människans psyke in till andliga nivåer.17
EXEMPEL PÅ EN INTUITIV ERFARENHET
Den idealistiskt grundade psykologin spänner över en mångfald företeelser. Ett gemensamt drag är att det fenomen som kallas intuition har en central roll. (Av lat. intueri: skåda, betrakta). Definitionen av intuition blir här ett direkt inre skådande, en slags synförmåga som momentant, utan föregående medveten analys, ger klara insikter och når kärnan av komplicerade företeelser.
Dansken John Engelbrecht har i "Den intuitive tanke 1-2" (1982) presenterat författare och tänkare som menar sig få sin kunskap genom intuition. Han diskuterar olika framställningar och frapperas av den påfallande samstämmigheten trots skilda kulturer och årtusenden. Historien visar att intuitionen upplevts och funderats kring alltsedan de tidigaste tänkarna.
Läkaren och professorn Richard M. Bucke, 1837-1902, får tjäna som exempel på en person som erfarit ett direkt skådande. Den för honom själv helt säregna upplevelsen ägde rum 1872.
"Jag hade tillbringat kvällen i en stor stad i sällskap av två vänner. Vi läste och talade om poesi och filosofi och skildes åt först vid midnatt. För att komma hem fick jag åka en lång tur i hästdroska. Jag var stilla och fridfull till mods under det fortsatta inflytandet av de tankar, bilder och stämningar, som vår läsning och vårt samtal hade framkallat. Det var en lugn, nästan passiv njutning. Jag tänkte egentligen inte, utan lät föreställningar, idéer och känslor strömma genom mitt sinne av sig själva. Plötsligt - utan minsta förvarning - upptäckte jag, att jag inhöljdes i en eldfärgad sky. Jag trodde först, att det var en jättelik eldsvåda på någon plats nära inpå mig i den stora staden. Men i nästa ögonblick visste jag, att elden var inne i mig själv. Strax efteråt greps jag av en lyckokänsla, en omåttlig glädje, som kom samtidigt med eller i varje fall strax efteråt följdes av en förståelsens klarhet, som det är mig omöjligt att beskriva. Bland annat kom jag inte bara till att tro, utan såg, att världsalltet inte är uppbyggt av materia, utan tvärtemot är en levande, andlig makt. Jag blev i och av mig själv överbevisad om ett evigt liv. Det var inte en överbevisning om, att jag skulle få ett evigt liv, utan en visshet om, att jag redan då besatt det. Jag såg att alla människor är odödliga, och att världsordningen är så beskaffad, att alla ting helt otvivelaktigt måste samverka till godo för var och en och för alla. Jag såg att den grundläggande tanken för denna värld, för alla världar, är det, som vi kallar kärlek, och att det säkra slutmålet är lycka för var och en och för alla. Synen varade bara några få sekunder, sedan försvann den. Men minnet av den och känslan av, att den hade givit mig kunskap om en verklighet, har stannat hos mig under den fjärdedel av ett århundrade, som sedan har förrunnit. Jag visste, att synen uppenbarade sanningen för mig. Jag hade nått till en utsiktspunkt, från vilken jag kunde se, att det måste vara sanning. Och denna syn, detta överbevisande, eller låt mig säga, detta medvetande har sedan aldrig lämnat mig, ens i tider, när jag känt mig som djupast betryckt." (James, 1974, s 362)
Bucke efterforskade huruvida andra personer i historien hade haft liknande upplevelser som hans egen. I boken Cosmic Consciousness (1901) beskriver han de fall han tycker sig ha funnit och nämner exempelvis Plotinus, Dante, Blake, Pascal, Spinoza och Wordsworth.
Bucke samlar i ett antal punkter avgörande drag i upplevelsen. Han beskriver plötsligheten och ögonblickligheten av det han kallar uppvaknande, närvaron av ett subjektivt ljus och en moralisk upphöjdhet. Upplevelsen innebär en intellektuell illumination där känslan av odödlighet tar bort rädslan för döden och känslan av synd. Åldern vid illuminationen ligger runt de trettio och händelsen skedde oftast på våren eller sommaren. Den redan tidigare framstående karaktären hos människan - intellektuellt, moraliskt och fysiskt - blir ytterligare förbättrad. Hon får ökad charm och utstrålning, vilket gör att andra personer starkt dras till henne. Under själva upplevelsen upplever andra närvarande hur personens anletsdrag förändras och att utstrålningen blir harmonisk och ljus. (s 79)
INTUITIONEN SOM KUNSKAPSVÄG
Engelbrecht tar upp frågeställningar kring intuitionens vetenskapliga implikationer. Han finner att en lång rad betydande vetenskapsmän världen över talar om intuition och att det är genom den som de största uppfinningarna har skett. Han menar dock att intuitionen ännu inte fått ett vetenskapsteoretiskt fundament. Mårtensson menar att forskare fortfarande kan indelas i två stora grupper, de som betonar teoretisk analys, rationalister, och de som betonar att allting börjar och slutar i data, empirister. Den kunskapsväg de intuitiva hävdar låter sig svårligen placeras i någotdera facket. Den intuitiva upplevelsen utgör en slags intellektuell erfarenhet, men utan medveten analys. Den innebär också något slags förnimmande, men inte via sinnena.
Enligt filosofilexikonet (Forum 1988) har olika former av intuition tre gemensamma drag:
När individen säger sig se och uppleva något andra inte har tillgång till, blir önskan om objektivitet ett problem. Kontroll och upprepbarhet låter sig svårligen göras och mer hermeneutiska och fenomenologiska metoder säger inget om själva sanningshalten i det påstådda. Just det upplevdas eventuella realitet blir emellertid det centrala i frågan om intuitionens värde.
Maslow ställer upp två typer av vetenskap mot varandra:
|
"Ortodox" vetenskap |
"Taoistisk" vetenskap |
|
Jag-det relation |
Jag-du relation |
|
Forskaren är en åskådare |
Forskaren är en deltagare |
|
Subjekt-objekt relation |
Subjekt-subjekt relation |
|
Det finns en klyvning mellan subjekt och objekt |
Det finns ingen klyvning mellan subjekt och objekt |
|
Forskaren bör vara "detached" |
Identifiering med det som studeras är önskvärd |
|
Forskningen kräver ingen självkännedom |
Självkännedom är nödvändig |
|
Varje kompetent observatör kan användas |
Forskaren är ej utbytbar |
|
Forskaren iakttager en struktur, något som finns oberoende av honom |
Forskaren skapar själv delvis det han studerar |
|
Forskaren manipulerar aktivt utan att själv påverkas |
Forskaren manipulerar inte. Han är en medhjälpare |
|
Forskaren riktar medvetet in sin uppmärksamhet |
Forskaren använder sig av tillstånd av fritt flytande uppmärksamhet |
|
Forskningsprocessen är helt rationell och logisk |
Primärprocesser, preverbala prelogiska processer spelar en helt avgörande roll |
Maslow menar att vi inte skall välja mellan upplevelsen och det abstrakta utan talar om ett intuitivt sätt att möta verkligheten. Utifrån den beskrivningen blir den intuitive själv forskare. Mellan dessa s k intuitiva forskare skulle intersubjektivitet kunna uppnås.
Den ryske sociologen Pitirim A. Sorokin (1889-1968) intresserade sig för intuitionen som kunskapskälla. Han menade att vi behöver integrera sinnena, förnuftet och intuitionens kanaler för ökad kunskap. Han trodde på en syntes av det empiriska, det rationella och det intuitivt-inspirativa. Sorokin visar att intuition har varit en av de viktigaste igångsättarna för en stor mängd viktiga vetenskapliga, matematiska och filosofiska upptäckter och teknologiska uppfinningar. Vidare hävdar han att eftersom intuition faktiskt existerar och spelar en viktig roll som källa för sanning och kunskap, vore det anti-vetenskapligt att eliminera detta i sig empiriskt observerbara fenomen. Han menar att det tycks finnas större överensstämmelse mellan intuitiva mystiker från skilda perioder och länder än vad som finns mellan stora vetenskapsmäns och lärdes satser grundade på komplexa sinnes- och förnuftssanningar. Sorokin hävdar att man kan pröva mystikernas vittnesbörd och sinnligt-rationellt studera intuitionernas resultat. I det avseendet blir intuitiv sanning inte mindre prövbart än sinnes- och förnuftssanningar. (Lindholm, 1991, s 133-136)
Engelbrecht anser att intuitionen ger nya perspektiv på vetenskapens framtida former och människans möjligheter att få kunskap och erfarenheter. Han menar också att mycket tyder på att just intuitionen är det nyckelbegrepp som kommer att kunna bygga en bro mellan naturvetenskapen och det andliga synsättet, mellan aristotelism och platonism. Intuitionen får betydelse för vetenskapen först när den ses som en syntes av dessa två synsätt. Den skulle då också framstå som en tredje och helt avgörande vetenskapsmetod som förutsätter de två föregående deduktiva och induktiva metoderna.
Intuitionen får därmed överbryggande konsekvenser på tre nivåer:
De intuitiva säger sig ha fått visshet om hur tillvaron på olika vis är beskaffad. De hävdar dessutom att de har absolut visshet. Det handlar om en säkerhet som skulle utgöra det positivistiska vetenskapsidealets sanna förverkligande. Mätningar eller hermeneutik skulle genom intuitionen inte vara den enda vägen för psykologisk kunskap.
DISKUSSION
Sammantaget visar vetenskapsteoretikerna en miljö där fritt tänkande och vetenskaplighet inte alla gånger upprätthålls inom vetenskapsvärlden själv. Vad framkommer när man sammanför den materialistiska vetenskapssynen med tanken på att vetenskapssamhället fungerar som en regim?
Det som visar sig är en regim som med styrmedel som ekonomi, vetenskapligt anseende och karriär påverkar forskare och forskning att hålla sig till det materialistiska synsättets värderingar och metoder. De på idealism grundade intresseområdena och frågeställningarna får ej plats. Tystnad har skapats och selektion av forskningsfokus sker av andra än rent vetenskapliga kriterier.
Inom t ex psykologutbildningen råder samma tystnadsskapande mekanismer. De ovan nämnda idealistiska riktningarna nämns inte i utbildningen. Det torde vara troligt att många människor som är intresserade av idealismens frågeställningar väljer att stanna utanför universiteten. På detta vis fungerar systemet självbevarande.
Är det verkligen så att materialism och idealism inte finns sida vid sida? Finns inte de båda synsätten med i alla möjliga sammanhang? På vissa punkter ifrågasätter Törnebohm Kuhns inkommensurabilitetstes och menar att det trots paradigmberoendet finns en hel del som är jämförbart mellan olika paradigm. Som jag upplevt det finns idealistiska tankar och värderingar närvarande i många diskussioner, men när det kommer till teorinivå sållas de bort. Enligt min mening äger ojämförbarhetstanken giltighet, när man ser på den helt avgörande skillnaden mellan materialistens och idealistens grundläggande föreställning om livet. Tankegångarna och därmed teoribildningen blir på en rad punkter väsensskilda när föreställningen om livet handlar om medvetande och planmässighet eller om att liv uppstår ur kemiska ämnen utan avsikt. Ojämförbarheten visar sig i att de diskussioner och försök till övertalning som sker mellan de olika uppfattningarna inte verkar leda till insikt och nyskapelse. Materialisterna finner idealistens tal om icke-materia, ande och avsikt vara nog så vackert men hopplöst naivt, religiöst, och ovetenskapligt. Fenomen som idealisten sätter in i andliga förklaringsmodeller menar de förr eller senare kommer att kunna förklaras rent materialistiskt. Idealisten tycker att materialisterna visserligen gör intelligenta och logiska teorier men utelämnar det levande och därmed det viktigaste. Teorier om tillvaron som idealisten liknar vid försök att förklara hur rösten i radion skapas av radiokomponenterna. Idealisten tycker att materialisterna använder sina mest högtstående medvetandeformer - de minst maskinliknande - för att försöka bevisa att människan är en maskin. När det gäller de väsentligaste frågorna i livet menar de att materialisten inte har något svar att ge. Skillnaderna verkar oöverstigliga och inkommensurabiliteten verkar gälla.
Hur skall den materialistiska hegemonin kunna brytas? Den vetenskapliga auktoriteten är en form av makt. Materialisterna lämnar naturligtvis inte frivilligt ifrån sig makt, positioner och fördelar lika lite som någon annan makthavare gör det. Förändringen måste förmodligen ske av dem som inte finner sig till rätta med det rådande tillståndet. Historien visar att synsätt alltid förändrats och att det därför kan vara riktigt att godkänna och även direkt stimulera en pluralistisk vetenskaplig anda. Det vill säga att låta olika alternativa synsätt arbeta samtidigt. Materialister och idealister ägnar sig delvis åt olika intressen och frågeställningar. Därmed kompletterar de varandra. Törnebohm menar att en hög grad av konsensus är ogynnsam för uppkomsten av paradigmdiskussioner. Han tycker det vore önskvärt, att det skapas en medvetenhet kring paradigm, livssyn och vetenskapliga dogmer, en diskussion om vad och vilka som bestämmer om vad som är forskningsbart. Att det är en filosofi relaterad till vetenskapen skulle därmed bli synliggjort.
Vad skall vi då ha den psykologiska vetenskapen till? Vem skall bestämma över vad som skall undersökas, för vem, i vilket syfte?
Den beskrivning Næss ger av vetenskapen är, enligt min mening, en god bild av den situation psykologin befinner sig i. Det många människor faktiskt intresserar sig för går inte att känna igen i den gängse materialistiska psykologin. Det som bestäms som vetenskapligt eller ej får konsekvenser för befolkningen. Människor med idealistiska tankegångar får från alla möjliga håll veta, att det de intresserar sig för i grunden är "ovetenskapligt". Næss menar att vi överlag bör bli försiktigare men att kalla något pseudo-vetenskap.
Den materialistiska psykologin har utifrån sitt perspektiv kartlagt mycket av mänskligt förnimmande och beteende. Vad är det då människor med en mer idealisk inriktning saknar? Människor funderar kring personlig utveckling och villkoren för att på egen väg kunna erövra och upprätthålla psykisk hälsa. De undrar över glädjens, kreativitetens och kärlekens mysterier. Somliga har erfarenhet av parapsykologi, medvetandeförändringar och andliga tillstånd och letar efter andra förklaringsmodeller än vad religionerna ger. Moralfrågor, den fria viljan, livsmeningen och frågor om vadan och varthän är också områden som ännu inte får så stor plats inom psykologin. Materialisten ser mycket av detta som svårt att forska i, men sysselsätter sig likväl med motsatserna till dessa begrepp - ensamhet, alienation, hat, konflikt, skuld, kris, bindningar, förtvivlan, meningslöshet och sjukdomar. Denna detaljerade kunskap om svåra tillstånd har givetvis sitt stora värde, men det är uppmärksammandet av det negativa som fått prägeln av vetenskaplighet och vikt.
När det gäller människor som önskar vägledning efter inre andliga erfarenheter blir förskjutningen mot materialism enligt min mening oroväckande. Individen har att välja mellan att gå till religionsutövarna för att bli bedömd och sannolikt fördömd, till den gängse psykologin för att få upplevelserna tolkade eller till psykiatrin där berättelserna förmodligen uppfattas som tecken på allvarlig psykopatologi. Det stora och ingående kunnande om företeelser och fenomen i den mänskliga upplevelsevärlden som psykologi baserad på idealistisk livssyn har är inte känd och tas därmed inte till vara.
Materialismens kosmologi har enträget predikats för befolkningen de sista decennierna. Av vetenskapens representanter, i skolor och genom media har inpräntats att slumpen är den yttersta kraften, och att allt i grunden är skapat av ingen och till ingen mening. Eller som Engelbrecht formulerar stämningen: "Vi kommer ingenstans ifrån, vi har ingenting att göra här, och vi går ingenvart". (1985, s 10) Kan man inte skönja att alltfler känner leda vid och kanske tvivlar på detta budskap? Materialismen kommer väl även fortsättningsvis att äga giltighet inom sitt eget område, men många människor verkar just nu pröva dess hållbarhet som livssyn och världsförklaring. Kan man tänka sig att den alternativa psykologins ämnen och kunskaper så småningom kommer att röna ett större intresse? Næss menar att vetenskapens representanter inte är ärlig mot befolkningen. Man populariserar på ett sådant sätt att motsägelser och luckor inte framgår. Människor berättar t ex om nära döden-upplevelser och tycker sig bli förändrade av detta eller har upplevelser av att ha vistats under taket vid en operation och efteråt exakt kan återge vad som sagts och gjorts. Dessa berättelser påverkar människornas föreställningsvärld. De anomalier de psykologiska teorierna uppvisar kan förmodligen inte negligeras i längden. Undantaget kanske inte alls bekräftar regeln utan tvärtom kullkastar den.
I denna uppsats har jag med hjälp av vetenskapsteorin velat belysa hur grundläggande livsuppfattningar får konsekvenser för vetenskaplig aktivitet. Jag har visat på psykologiska riktningar och tankegångar som kanske förtjänar större uppmärksamhet. Det hela ledde fram till intuitionens säregna fenomen som sätter själva begreppet vetenskaplighet i fokus. I nästa uppsats vill jag presentera delar av Martinus kosmologi. Martinus är en författare som menar sig ha fått sin kunskap genom intuition. Kosmologin tar upp en rad principer och samband som eventuellt skulle kunna berika en psykologi grundad på en idealistisk livsssyn.
KÄLLOR
REFERENSER FÖR BAKGRUNDSKUNSKAP
Ann-Sofi Larsson
Uppsats 10 p
Psykologlinjen, Umeå Universitet, 1998